Björnsits: Gäddchampionatet anno 2010

I söndags var det traditionsenligt på allhelgonahelgen dags för det årliga Gäddchampionatet mellan svärfar, svågern och undertecknad. Det här skulle bli tredje året som tävlingen genomfördes och jag tror vi alla kände på oss att årets upplaga skulle bli historisk, det vill säga med minst en landad fisk.

Redan inne vid bryggan började man ana att alla satsat hårt i år. Svågern radade i vanlig ordning upp det ena hypade innebetet efter det andra som han köpt enkom för Championatet och svärfar, som tidigare år i en omvänd psykologiansats försett oss mottävlare med allehanda exklusiva Apellbeten, hade i år köpt ett nytt spö till sig själv. Undertecknad har legat lågt på inköpsfronten i år men hade ett klart övertag i uppladdningen med en rad mer och mindre lyckade gäddturer i ryggen. Den allra mest taggade besättningsmedlemmen var kanske ändå jiggspecialisten J, 3 år, som i år följde med som styrman, domare och för att se och lära.

Full fart mot tävlingsvikarna.

Kylan på flera minusgrader talade dock emot oss och förmiddagen blev i vanlig ordning trög. Efter en timmes harvande på en beprövad djupbrant far vi till en grund vik där svågern direkt visar framfötterna. Längst in i viken på grunt vatten slukar en best till gädda hans papegojfärgade jerk i ett spinnstopp. Den drillas med säker hand in till båten och trots ett taktiskt nonchalant lyft i tafsen från undertecknad landas fisken. Pompa och ståt, ballonger och trumpeter – Gäddchampionatets första gädda är fångad!

Ledargäddan landas med ett taktiskt tafslyft. Foto: Seagull Photo

Svärfar och jag drar efter andan då vi vet att det kan vara vinnarfisken, medan J spontant ställer sig frågande till om det verkligen är en gädda som pappa fångat, se filmen.

I det här läget känner majoriteten av tävlingsfältet att en timeout är på sin plats och vi sätter av i 25 knop mot en närliggande sandstrand där damerna och Lille O gjort grillglöd och tar emot med laddade chokladtermosar.
Efter att svågern visat sina färdigheter vid grundfiske gör undertecknad, i egenskap av skeppare, det taktiska valet att satsa på lite djupare fiske efter lunchpausen. J hann innan han gav upp sin plats i tävlingsbåten förorda vinnarbetet från senaste turen, en rödsvart gummihistoria, och jag lyder omedelbart. Efter ett par släpningar upp och ner för djupbranten kommer hugget, precis nere vid botten nästan vertikalt under båten. Och upp kommer min viktigaste kilosgädda i karriären. Med sina 1,3 kilo är den nästan dubbelt så tung som svågerns fisk. Nu har jag segervittring.

Gäddchampionatets största vinnargädda genom tiderna.

Vi fortsätter att fiska i området, både djupare nedanför branten och grundare uppe på platån. Och det är på platån som nästa kontakt kommer. Efter att ha siktat mot högtflygande mål tar svärfar ner ambitionsnivån något…

På en ytligt infiskad Westins Magnum Pike, en riktig trögfiskeklassiker, känner han ett nätt litet hugg nära båten omedelbart innan vattenytan exploderar i maffig virvel, förmodligen då fisken blir rädd och vänder. Fisken fastnar aldrig men hade den gjort det hade svärfar haft segern som i en liten ask. Nu blir istället undertecknad som får statyetten under den efterföljande banketten. Med vinsten följer äran att under ett år få inneha den pampiga statyetten och att få en inskription (brännmärkning) i densamma. Den har nu en hedersplats i bokhyllan i vardagsrummet.