Ännu ett trögt pass

När man lägger ner mycket möda och stort besvär på sitt gäddfiske hoppas man att det ska betala sig. Det intalade jag mig i alla fall i fredags när jag satt i gryningsmörkret i 25 knop med snöblandat regn smattrande i ansiktet i nära två mil. Inte minst efter att kvällen innan ha skottat mig in på varvet för att få upp grinden (det var runt 1,5 decimeter i Uppsala på torsdagen), bytt till vinterdäck på trailern (man vill ju varken åka dit för sjö- eller landpolisen) och skottat ur båten. Lägg där till en skottning av sjösättningsrampen innan sjösättningen och jag var värd åtminstone en 11,7-kilos.

Broddar på!

Men det blev såklart en riktigt kärv dag. Om man ska se det positivt så förde ju regnet det fina med sig att den resterande snön i båten smälte undan under dagen. Och det var ju skönt att jag inte fick så mycket gädda så att jag slapp hantera de kalla fiskarna med mina djupfrysta händer. Och skönt att de få jag fick var små, för det tar ju så länge att väga, mäta och hantera de stora gäddorna…
Det var återigen flötestrolling som stod på schemat, med reservplanen att eventuellt komplettera med lite spinnfiske om temperaturen tillät, inte minst på grund av att jag hade lite klen storlek på betesfiskarna. En av dem, en brax, var jag dock mycket nöjd med när jag sjösatte två meter under ett flöte över 12 meters bottendjup innan jag tacklade de andra två spöna. Det tog max två minuter innan baitrunnern började knarra och jag kunde dra till med ett mothugg. Lite sur över att det var en morgonpigg och ytjagande snipa som knipit min enda riktigt anständiga betesfisk konstaterade jag ändå att det var en bra indikation på fisket med hugg direkt.

Men sedan blev det trögt – riktigt trögt. Framåt lunchtid fick jag en snipa till efter att ha sänkt ner betesfiskarna och precisionskört precis vid botten. Den sista timmen lägger jag ner flötestrollingen för att kolla om gäddorna gått in i vikarna i jakt på grundstående mört och brax. Och återigen så hugger det direkt när jag börjar. På det första kastet med en egenhändigt lättad suspending Buster, målad av H:son i en murrigare variant av Söders red tiger-färg, hugger det direkt när jag tajtar upp linan. Med nytt hopp tror jag mig hittat huggvilliga gäddor. Men icke. Förutom ett hyggligt hugg som jag missar händer inget mer innan jag, med påtaglig oro för upptrailningen på den snö- och istäckta rampen, måste börna hemåt i skymningen. Tyvärr hinner jag innan det sumpa nämnda custom-Buster i ett bottennapp, vilket känns surt eftersom det var trofén för Årets Björnsitsgädda -08. Ska du inte damma av airbrushen snart, H:son?



Sista bilden på custom-red tigern























Apropå det så har H:son i sin vilda jakt på Årets Björnsitsgädda 2010 kört två pass uppe i Hälsingland. Han rapporterar om höga plogkanter och julstämning och står, trots mina ansträngningar med skyffeln, för veckans snöröjning. Rapport från fisket kommer här på bloggen.

//Nyllet