Ekoln låg blank, nära badtemp i ytvattnet och en strålande sol. Planen var att söka gösen på djupare grynnor och djupbranter under eftermiddagen och sedan flytta upp grundare framåt kvällningen när ljuset mattades lite.
Ett par timmar senare utan att ha känt minsta nafs i vertikalspöt testade jag en djupbrant som går upp ända mot 1,5 meter, och där stod de, gösarna.
Efter att ha krokat av ett par mindre, under kilot, får jag ett bättre hugg och en fin fajt innan en göshona på runt 2,5 kilo låter sig lyftas in i båten.
Jaja Granskningsnämnden, Björnsitsbloggen SKA införa åldergräns om vi kör mer naket...
Sedan rullade det på, med flera fiskar mellan 2 och 2,8 kilo som alla stod på ett minimalt område mellan några stora stenbumlingar på botten. Riktigt roligt att få landa lite fisk på vertikalgrejer, då jag aldrig fått mer än några få fiskar per gång förut. Extra roligt när de hugger på så grunt vatten. Fin-S i silverfärg gick bäst.
När vinden friskade i och batteriet till elmotorn började lämna in kunde jag räkna in åtta gösar, varav fem över två kilo. De stora klarade sig dock undan, så det kändes lite surt att bege sig hemåt vid sjusnåret då jag hade lite att stå i på hemmaplan. Inte kändes det mer basiskt när jag träffade Jocke från http://www.teamoutsiders.com/ utanför rampen. Han hetsade mig med att det är vid den tiden som den verkligt heta perioden börjar. Visst kändes det så, men hur som helst var jag tvungen att börna hem. Läste dock att grabbarna knep en fin gös på nära 4 kg - snyggt!
En efterjobbet-tur igår torsdag gav ett par smågösar på vertikaljiggning. Hade tänkt att främst spinnfiska gädda men då det knappt var någon vind så var jag glad att vertspöt var med också. Efter att gäddorna visat ointresse under någon timme så styrde jag mot gösgrynnorna. Ingen vidare aktivitet där heller men lyckades till slut knipa en knapp kilosbit.
Hade omedelbart ett par hugg till och fick upp förhoppningarna, men lyckades inte kroka någon mer på den grynnan. Misstänker att gösarna bara slog till jiggen för att jaga bort den, som de aggressiva hannarna ofta gör i lektider.
På nästa grynna hugger en gös till, sedan kommer hagelskuren. Och det var ett spektakel i sig. Haglen studsade upp i huvudhöjd när de slog i båten, och synintrycket påminde mycket om en lottodragning med uppåtstudsande och neråtfallande ispärlor. Efter skuren var elmotorbatteriet slut och jag satsade på gädda igen. Lyckades dock bara få en snipa.
Skippar bild i det här inlägget då för många posebilder på smågösar kan ge imageproblem för Björnsits.
H:son och undertecknad gav oss i söndags ut på Mälarens bruna vågor i finväder och mindre vind än utlovat. H:son, den puritanen, hade svurit att lägga tid på flugfiske efter gädda och få lite fisk på några av alla riktigt fina och avancerade flugor han bundit under vintern. Jag själv var också taggad på att få lite fisk på fluga (det var nog närmare tio år sedan gäddflugspöt togs ut ur spögarderoben senast) men hade inte samma övertygelse och började snart talla på jerk- och spinnpåkarna när det inte högg som vi hoppats.
När det var dags för korvgrillarpaus vid tvåsnåret hade vi lyckats knipa två gäddor, en modell mindre på en hetsigt fiskad Tomic (den gamle Uppsalaräven Brugård kör ju med den…) och en sliten fyrakilos som högg stenhårt på favvotailen gjord av en blyad Super Shad utan sked.
Mmmm... Tillmans...
Styrkt av ett bra gäng korvar med bröd och med insikten om att det börjat blåsa lite rivstartade H:son med att ta en krigisk gädda på grundvatten på en hemmagjord tail. Sedan gav vassraggandet inget mer och vi satsade enligt planen på djupfiske, för att se om gädduslingarna på djupkanter och grynnor var mer huggvilliga. Planen följdes ända tills tålamodet tröt, en snörkvart senare. Då drog vi till det ställe H:son kallar ”Kongoviken”, en vik jag lyckats bra i under våren.
Vi ankrade upp oss omsorgsfullt mitt på kanten, där man når två och en halv meters djup med ett kast inåt och sex meter om man skickar utåt. Jag satsade på att dänga den snabbsjunkande Fox Demontail ut över djupet och fick snart ett riktigt gött slackhugg. Det fina med tailar är att man har bättre kontroll på vad som händer med betet än med jerk. Gäddan vägde 6,8 och var 100 cm lång. Glada miner och fullt fokus i båten.
Apdati, som man säger i Värmland.
Av bara farten ramlade det upp fyra gäddor till mellan ett och fyra kilo på samma tail och på H:sons jerkade sjunkzalt.
Efter att huggperioden avtagit testade vi ett par liknande ställen utan resultat. Som en sista insats för flugfisket, som glömts bort de senaste timmarna, skulle vi köra långsamt med elmotorn i en sista lång vassraggardrift. Nog vore det väl fanken om inte några gäddor skulle fatta tycke för hårbuntarna och glittret!
Jag fick äran att använda (läs ”roffade åt mig”) den fluga som H:son komponerat speciellt för Mälaren, en färggrann historia med mycket orange och gult. Efter 50 meters drift har jag en rejält stor följare som vänder precis vid båten i en väldig virvel. Vi stoppar driften och kastar av platsen med säkert 20 kast var innan gäddan hugger på min fluga 10 meter från båten. Först går den bara och spänner och sedan blir det åka av! Mitt egenbyggda flugspö är inte gjort på den mest moderna klingan men är ändå ett klass 9. Men fasen vad jag fick slita. Fajten varade säkert uppåt sju minuter och fisken gjorde riktigt långa rusningar, trots att jag verkligen tyckte jag höll emot vad jag vågade. När gäddan kom upp till ytan första gången blev jag nästan besviken (som man kan höra på filmen).
Den vägde 6.9 kilo fördelat på 95 centimeter, men var en av de absolut roligaste fiskarna på länge då det är sällan det blir riktigt bra fajter numer då man kör grovspön och starklinor för hela slanten.
Björnsits erfarenhet inom filmproduktion och redigering är fortfarande begränsade, varför tempot i filmsekvensen blir något lidande...
Här kommer ett riktigt sent inlägg, pliktskyldigt då vi faktiskt startat bloggen med syftet att ha som fiskedagbok.
För över en vecka sedan var jag och flickvännen ut på en picknicktur på Mälaren. Vi kastade också med ett jiggspö och ett vertikalspö i packningen.
Efter avklarad lunch med efterföljande tupplur, då vi vaknat sjöblöta av svett och med solstinget hotande i den stekande solen, gav vi oss ut mot en djupbrant som såg lovande ut på plotterns sjökort.
Ganska omgående känner jag ett pill i Hammerjiggen. Ut med en markör och när jag backar över stället igen, nu med en silverfärgad Fin-S med glitterflakes i linänden, så pangar det på en gösta i ett skönt hårt hugg. Det visar sig inte vara någon bjässe, uppskattningsvis 1,8 pannor, men den smakade mumma på grillen samma kväll.
Gösen följdes strax av en liten till och jag började känna hopp om ett litet gösrace då jag hittat ett givande ställe. Men precis då slår den till - Jennys uttråkning.
Vis av tidigare misstag då jag låtit fiskesuget ta överhanden och fått plikta med att Jennys intresse för fiske sjunkit åtskilligt för en lång tid framöver så var det bara att hissa upp elmotorn och starta Hondan. Så vi tog en liten båttur till och börnade sen hem och eldade igång grillen.
Efter väl förrättat halvdagsvärv stack undertecknat nylle ut på klämdagsfiske på Mälaren. Huvudfokus var gös fiskad vertikalt. Lyckades knipa en gös modell mindre som fick gå tillbaks. Ångrade mig sedan när hungern satte in, gös är ju förbaskad gott... Och grillbart.
Framåt kvällen blev jerksuget för stort och jag styrde mot en vassvik. Fiskar mig driftande inåt, med styrning av elmotorn, och allra längt in i viken smäller gäddan på. Ett riktigt stumhugg i full fart med tidernas virvel och länge tror jag att fisken är större än vad den faktiskt visar sig vara, 7,6 kg. Högg på en röd Apelltail. Jag försöker givetvis köpa närproducerat.
Efterleksgädda - knappt framhållen... Glömde stativet gjorde jag också.
Jag harvar på i liknande vikar i någon timme till utan resultat, men har bra fokus i hopp om ett till stumhugg.
Mitt på en djupbrant mellan 4-6 meter kommer det, i skymningsljus på en ryckvevad hemmagjord tail gjord av en Super shad. Vattnet börjar bli varmt så gäddorna krigar på bra i fajterna nu. 7,2 kg, 95 cm.
Upprymd av mina två fina gäddor ringer jag H:son, som i dagsläget ligger efter bataljen om Årets Björnsitsgädda (9,9 kg vs. 8,1). Han blir märkbart stressad av att jag fortsätter leverera och finner inte annan råd än att köpa sig ur krisen.
Nyss fick jag bilden nedan och en upplysning om att han befinner sig i moderlandet, kajkande tillsammans med två hinkar betesbrax i sin nya superkittade fiskemaskin i jungfrueliga vatten i jakt på tioplussaren han så väl behöver.
Jag kan ju medge att teamets status skulle må bra av en Årets Björnsitsgädda 2010 över tio pannor.
H:sons nya ekipage. Som vanligt kör han färgmatchat.
//Nyllet
PS. Inga människor eller fiskar kom till skada under episoden ovan. Alltså inga sjuor slogs bokstavligen.
Efter debaclet i Vättern (eller vad sjön nu hette) begav vi oss ut för att testa undertecknads nya hemmavatten. Som helnya i Ekoln chockades vi över hur brunt Ekolns vatten är.
Vi nötte dock på med skrikiga beten och lyckades knipa några fiskar var under dagen, alla utlekta. Några nådde ändå upp till runt fem kilo.
På seneftermiddagen tog vi en korvgrillarpaus för att sen åka tillbaks i kvällsljuset till en djupvass där vi hade flera kontakter under förmiddagen. Jag kastar en stor egenmodifierad spinnare, låter den sjunka och tar hem långsamt när det suger i. En kort fajt senare ligger en 110 centimetersfisk på avkrokningsmattan. Jag hade gott hopp om en tiokilosfisk, men icke! 9,9 kg stannar vågen på. Surt sa räven, om den vågens kalibrering...
Det är omvälvande tider i Björnsits. Flyttlass splittrar duon geografiskt, bullar är i ugnen, hundar står på inköpslistan och flugfiskeintresset ökar med åldern.
Med dessa osäkerhetsfaktorer som knivar mot strupen satsade teamet hårdare än någonsin med en säsongsrivstart förlagd till Vättern.
Vättern är dock en skitsjö så det är inte mycket att orda om. Skriver ett par rader i alla fall.
I morgondimman dag två klämde H:son till med resans fisk. På en shadjigg i ett djupt sund högg det så det brakade i spöet - ett riktigt frivattenhugg - och en bra fajt följde. När vi såg fisken på djupet i det klara vattnet misstänkte vi ett tag att målet med resan var klart, en tiopannors, men så var inte fallet. Måttbandet visade på 109 centimeter och vågen stannade på 8,1 kilo. En fin fisk som gav motivation till mer spinn. Och trolling för den delen men det blev inga fler fiskar att skriva hem om. Bara småttingar med drömkondis. Om 109-centimetaren haft den goe kondisen.
Team Björnsits består av H:son och Nyllet, kusiner från mörkaste Hälsingland men nu boende i Den Kungliga Hufvudstaden respektive Uppsala. Fiskar huvudsakligen gädda, men då båda har specimenbakgrund blir det lite av varje. Främst för H:son.
Och angående lagnamnet, vem minns väl inte den banbrytande produkt som revolutionerande sittandet redan under det tidiga 90-talet? Också fisket förändrades radikalt i och med patentet. Och på den vägen är det.
Inlägg
