tisdag 23 augusti 2011

Gäddchampionatet anno 2011

Gammal var äldst när det årliga Gäddchampionatet avgjordes härom helgen. Leifs taktiska och målmedvetna spinnande gjorde att han redan halvvägs tog ett stadigt tag om ledningen och lyckades behålla den ända in i kaklet. Segergäddan blev dessutom den största i tävlingens historia.

When the going gets tough Leif gets going brukar det sägas. Och precis så var det när den fjärde upplagan av Gäddchampionatet avgjordes den 20 augusti. Tävlande var som vanligt svärfar Leif, svåger Tomas och undertecknad. Reglerna är enkla. Trots namnet gäller det att få störst fisk, oavsett art. Inget minimimått finns, vilket visat sig vara tur…

Regnet öste ner under hela tävlingsdagen och vi var alla tre glada att vi inte hade de här nederbördsmängderna en kall dag i november, då tävlingen normalt brukar gå av stapeln. Sensommarvärmen gjorde att väderförhållandena inte var så hårda trots att vi alla blev genomblöta, men fiskeförhållandena visade sig, som vanligt i championatsammanhang, vara tuffa.

Mot nya hotspots.

Efter ungefär halva tävlingstiden avtog regnet så pass att ett kort bullensbreak var möjligt. Då hade vi ännu inte haft så mycket som ett pet och tävlingsinstinkten började ge vika för en lagkänsla att rädda den kollektiva hedern. Som tävlingsledare körde jag igång med klassiskt guidetugg och lovade att de två bästa ställena var kvar och att det var dit vi skulle nu.
När vi kommer till hotspot nummer ett sätter en påtagligt fokuserad Leif på en Westin Magnum Pike, en wobbler han har stort förtroende sedan slutskedet av förra årets tävling då han hade en riktigt grann följare på den, och börjar spinna av gräsbanken. Och rätt vad det är står han med krökt spö. Drillningen är kassaskåpssäker och snart kan jag lyfta in en gädda åt honom som visar sig vara nytt tävlingsrekord med ett halvt hekto tillgodo. Gäddans vikt – 1350 gram!

Leif med vinnargäddan.

































Plötsligt är tävlingsnerven där igen. Och inte minskar den när Tomas, som gått in i zonen och jerkar som han aldrig gjort annat, bara några minuter senare krokar en pigg gädda. Fisken hugger nära båten och Tomas brottar in den snabbt trots att den är rejält mycket större än ledarfisken. Jag är dock inte beredd (eller var jag taktiskt långsam…?) och när han ska ta gäddan själv sprattlar den fortfarande mycket pigga fisken till och lämnar honom med ett rivsår på pekfingret. Surt, men tävlingen lever i högsta grad.
Lätt stressad byter jag nu till en riktig bänkvärmare – ett rasslande knallgult ytbete ifrån CWC som aldrig gett en gädda över två kilo. Men en tvåkilos är i det här läget en våt dröm för mig och tanken är att fiska över naten.

Pang! I andra kastet kastar sig en gädda upp efter betet och landar med ett rejält plums. Men fisken missar, eller om jag gör ytfiskeklassikern med ett alltför tidigt mothugg. Vi driftar vidare och ett par minuter senare hugger det igen på mitt ytbete. Den här gången sitter den… i några meter. En bit från båten kliver den kanske viktigaste tvåkilosgäddan i mitt vuxna liv av. Grabbarna är dock märkbart skakade och man kan ta på stämningen i båten. Efter att ha fiskat av området ordentligt byter vi ställe.
Ytbetet känns inte rätt men jag fortsätter ändå. Det är ju det enda jag haft hugg på och det är lite gräs även på den nya platsen. Jag får flera hugg, men lyckas fortfarande inte kroka. Ett par av huggen är på riktigt nära håll och jag har alla förutsättningar att få fast fisken men lyckas inte. Kanske är det så att de bara går upp och puffar, synar den skramlande saken som sicksackar på ytan utan att vilja äta den. Eller så gör den runda och grova kroppen att krokarna inte får fäste, trots 3/0 och dubbla fjäderringar.





















Till slut lyckas jag dock kroka en fisk som hugger i utkanten av natebältet. drillningen blir ingen utdragen historia, här gäller det att säkra fisken. Och upp dyker – en abborre!
Precis innan hade jag berättat för mina kombattanter att jag vid tidigare tillfällen fått flera borrar på det nämnda betet, något förvånande eftersom det är närmare två decimeter. Fisken väger 1070 gram, vilket jag förstått är en riktigt fin Ekolnborre. Känns dock lite orutinerat att klippa en fin abborre när vi tävlar i gädda, vilket jag får höra under resten av tävlingstiden.

Vi provar ett par till ställen men inget mer händer. Och efter att Tomas och jag utnyttjat det faktum att ingen sluttid riktigt bestämts måste vi ändå bryta. Det känns i det här genomblöta läget prioriterat att hinna med en bastu och pilsner före själva banketten och Leif är en värdig vinnare. När vi plockar ihop grejerna för att åka in slår han dessutom spiken i kistan genom att ta en fin abborre i fyrahektosklassen, vilket befäster hans position som årets vinnare. Abborren gör sig fint som förrätt innan vandringspriset Championatstrofén överlämnas.
//Nyllet