Käringsjön - the movie. En intresseklubbsdokumentär.

Björnsits brukade blogga förr. Det känns lite 2010. Så här kommer den, Käringsjön - the movie! En film helt gjord med iPhone och som för första gången någonsin dokumenterar den årliga pappor-söner-fisketrippen till Härjedalen. Se stughänget, fiskarna, vildmarkslivet och livsstilen. Klar intresseklubbsvarning. Se också H:son krossa släktrekordet på harr med en reggfisk.

(Bloggen fuckar upp formatet, så maximera fönstret eller gå hit för maximal filmupplevelse)


Käringsjön - the movie from Larry N on Vimeo.

//Nyllet

Björnsits gör comeback

Sådär, nu gör jag en insats och rycker upp den här insomnade bloggen. En anledning till tystnaden under hösten hittills är faktiskt att Björnsits gått i fiskeide och lagt krutet på annat. För undertecknad är det sällan det inträffar så jag har liksom känt att det bara är att passa på att ägna ännu mer tid åt familj och vänner, träna och annat som faller bort när man är inne i fiskehetsen. Nu har jag dock kört ett par pass vilket räckt som kickstart – jag tänker och planerar fiske dygnet runt igen. Här kommer en redogörelse för fiskepassen hittills i höst. Med betoning på redogörelse.

Wesleys i tiokilossjön

Då det slumpade sig att både H:son och jag skulle upp till respektive päron i Hälsingland tredje helgen i oktober kände vi att vi inte kunde missa tillfället för ett gemensamt trollingpass i sjön som lämnade ifrån sig en tiokilos i somras. Inte minst som det ser osäkert ut om vi ens kommer lyckas pricka in nån mer gemensam tur i höst kändes det viktigt att pussla in den halvdag vi kunde köra gemensamt. H:son började dock tidigare den dagen medan jag hade annat inbokat.

När jag anslöt vid lunchtid hade H:son bärgat sex gäddor, varav någon enstaka nådde fyra kilo. Han var inte helt nöjd med detta då hösttrollingen här tidigare gett genomgående fina gäddor och ofta också ganska många. Så blev det inte idag.

Det började bra med att H:son raskt klarade av den uppgift jag ålagt oss med – att bärga en fin abborre till min farfar med enorm aptit på fisk. Innan jag ens fått i mina spön; bonk – en sjuhektos på lilla Ciscon.

Sen blev det segt. Då H:son under förmiddagen trollat ett nystan på gps:en över det område som gett flest stora fiskar så styrde vi ut på de verkliga vidderna. Det gav dock inget och det gjorde inte precisionskörning på grynnorna heller. Det var inte utan att jag började misströsta lite då jag i det här läget hade ett riktigt dåligt facit: en gädda (6,6 kg) på tre turer. Jag kände att jag drog otur med mig och började leta bananer i packningen.

Det enda gäddhugg vi har de första timmarna kommer på själva paravanen. Och med följden att linan går av och att jag mister den vobbler jag fick den tidigare nämnda tian på. Surt. Inte minst då jag fiskat mina beten verkligt högt i vattnet och fisken ändå väljer att bita över en aluminiumtingest.

Senare spräcker vi i alla fall nollan med 3-4 mindre gäddor men kan när vi lastar ur båten summera en riktigt trög dag med uteslutande liten fisk.

Följande förmiddag är jag på plats igen. Förhållandena är fina med frisk vind men ändå så pass att man klarar att trolla själv. Därtill en låg sol vilket jag inte upplever brukar ställa till det vid trolling - särskilt inte på hösten. Fisket lossnar dock inte den här dagen heller. Jag gnetar upp 6-8 mindre fiskar och de hugger utan mönster. På olika platser vitt skilda från varandra, på olika beten, färger och djup. Dock var fisket här precis lika i somras om inte ännu trögare för att sedan avsluta med en tia, varför jag håller hoppet uppe ganska länge.

Skärgårdshäng

Den fjärde helgen i oktober var det återigen dags för en tripp tillsammans med Love och Staffan i Nynäs Dirt. Färden gick den här gången till skärgården och då H:son fångade bovar varenda helg tvingades vi åka utan honom. I hans ställe hoppade Stefan in, även han Nynäshamnare och vips så var jag ensam bland skärgårdsgubbar. Love och jag fiskade i min båt och Stefan och Staffan i Staffans.

På lördagsmorgonen började vi fisket i en grund långsträckt vik där Staffan tidigare fått flera sjuplussare. Några såna var det inte tal om men det började bra för mig. Efter det första betesbytet till en tillräckligt grundgående tail får jag ett hugg som jag klantar bort då jag står och surrar. Kastet efter har jag en virvel efter betet och i fjärde kastet hugger det en två-tre-kilos. Det är alltid bra för den fortsatta fokuseringen att spräcka nollan tidigt och sedan ramlar det på med fisk lite nu och då. Ofta har vi hugg och får fisk i perioder, samtidigt som vi ser att Stefan och Stefan också får fisk. Ett typiskt och intressant gäddfenomen.

Smygmanövrering. Foto: Stefan N

Det är tydligt att det står mycket fisk i viken. Dock får vi inte så stora. Stefan får en som spräcker femgränsen men annars är det flesta mellan 1-3 kilo med några enstaka fyrakilos. Jag känner mig nöjd att få lite fisk efter flera tröga pass, men efter ett tag tappar Love och jag tron på att det står någon större fisk bland de mindre och gasar mot nya platser.

Love. Båt. Loveboat.

Love har en benhård tro på att söka stora gäddor på i skärgårdsfiskesammanhang lite oortodoxa ställen. Han prövar gärna mer oskyddade platser längre ut på fjärdarna än de flesta annars bankar sina gäddbeten på. Och då Love har en imponerande bästalista på gädda och då även jag gärna skulle vilja lyckas med en banbrytande strategi så testar vi en del högoddsarställen. Dock utan resultat. Faktum är att inte heller vassar och vikar ger någon fisk varför vi vänder tillbaks till startviken framåt eftermiddagen. Det spelade även in i det här beslutet att min motor började krångla.

I viken får vi några gäddor till innan det är dags att bryta för trevligt stughäng med gryta, folkpilsner, fiskeplanerande och civilt prat. Trevligt värre var det i alla fall. Den första dagen ger ca 15 gäddor vardera per båt och en strömming.

Andra dagen beslutar Love och jag oss för att testa på flaket utanför den fångstgivande viken. Det är dock resultatlöst och vi sätter kurs mot områden jag har bättre koll på. Vi börjar med att oldschoolfiska ett stort flak på 4-5 meter med några drifter och några ankringar. När det inte ger nåt på en timme tar vi mitt säkraste ställe, som jag fantiserat om att fiska på i ett par år. Och där får vi – inget.

Steffe och Staffe.

Fisket är heltrögt för båda båtarna och när klockan är fem har ingen fått fisk. Vi bestämmer oss för att åka tillbaks till startviken och nöta där de sista två timmarna. Love och jag beslutar att ge flaket utanför ett försök till medan grabbarna far in i viken. Här krokar jag en trekilos innan vi också far inåt. När vi närmar oss Steffe och Staffe ser vi på lång väg att de lyser. Stefan som en sol och Staffan mer som en halogenlampa. Anledningen är att solen just releasat en gädda på 8,8 kilo. Den högg på en ME Dancing Shad och fajtades benhårt. 

Välmatad! Foto: Staffan J

Nyladdad med tro på storfisk bankar jag på och får ett par till trekilosar på en Westins Jätte, tillfilad för grundfiske. Fiskarna hugger i kasten efter varandra.

På vägen hem summerar jag en rolig helg med mycket gädda ena dagen, få gäddor den andra men med en fin toppfisk för Stefan. Det är såna man vill ha. Jag känner mersmak för skärgårdsfiske och är ordentligt taggad inför Farsdagsgäddan, en kompisfisketävling jag fått äran att vara med vid. Om jag säger så här; jag känner inget direkt favorittryck men ska tillsammans med lagkompisen Johan göra vad jag kan för att skrälla. Om bara Johan får bukt med sin onda diskbråcksrygg…

//Nyllet

Gäddchampionatet anno 2011

Gammal var äldst när det årliga Gäddchampionatet avgjordes härom helgen. Leifs taktiska och målmedvetna spinnande gjorde att han redan halvvägs tog ett stadigt tag om ledningen och lyckades behålla den ända in i kaklet. Segergäddan blev dessutom den största i tävlingens historia.

When the going gets tough Leif gets going brukar det sägas. Och precis så var det när den fjärde upplagan av Gäddchampionatet avgjordes den 20 augusti. Tävlande var som vanligt svärfar Leif, svåger Tomas och undertecknad. Reglerna är enkla. Trots namnet gäller det att få störst fisk, oavsett art. Inget minimimått finns, vilket visat sig vara tur…

Regnet öste ner under hela tävlingsdagen och vi var alla tre glada att vi inte hade de här nederbördsmängderna en kall dag i november, då tävlingen normalt brukar gå av stapeln. Sensommarvärmen gjorde att väderförhållandena inte var så hårda trots att vi alla blev genomblöta, men fiskeförhållandena visade sig, som vanligt i championatsammanhang, vara tuffa.

Mot nya hotspots.

Efter ungefär halva tävlingstiden avtog regnet så pass att ett kort bullensbreak var möjligt. Då hade vi ännu inte haft så mycket som ett pet och tävlingsinstinkten började ge vika för en lagkänsla att rädda den kollektiva hedern. Som tävlingsledare körde jag igång med klassiskt guidetugg och lovade att de två bästa ställena var kvar och att det var dit vi skulle nu.

När vi kommer till hotspot nummer ett sätter en påtagligt fokuserad Leif på en Westin Magnum Pike, en wobbler han har stort förtroende sedan slutskedet av förra årets tävling då han hade en riktigt grann följare på den, och börjar spinna av gräsbanken. Och rätt vad det är står han med krökt spö. Drillningen är kassaskåpssäker och snart kan jag lyfta in en gädda åt honom som visar sig vara nytt tävlingsrekord med ett halvt hekto tillgodo. Gäddans vikt – 1350 gram!

Leif med vinnargäddan.

Plötsligt är tävlingsnerven där igen. Och inte minskar den när Tomas, som gått in i zonen och jerkar som han aldrig gjort annat, bara några minuter senare krokar en pigg gädda. Fisken hugger nära båten och Tomas brottar in den snabbt trots att den är rejält mycket större än ledarfisken. Jag är dock inte beredd (eller var jag taktiskt långsam…?) och när han ska ta gäddan själv sprattlar den fortfarande mycket pigga fisken till och lämnar honom med ett rivsår på pekfingret. Surt, men tävlingen lever i högsta grad.

Lätt stressad byter jag nu till en riktig bänkvärmare – ett rasslande knallgult ytbete ifrån CWC som aldrig gett en gädda över två kilo. Men en tvåkilos är i det här läget en våt dröm för mig och tanken är att fiska över naten.

Pang! I andra kastet kastar sig en gädda upp efter betet och landar med ett rejält plums. Men fisken missar, eller om jag gör ytfiskeklassikern med ett alltför tidigt mothugg. Vi driftar vidare och ett par minuter senare hugger det igen på mitt ytbete. Den här gången sitter den… i några meter. En bit från båten kliver den kanske viktigaste tvåkilosgäddan i mitt vuxna liv av. Grabbarna är dock märkbart skakade och man kan ta på stämningen i båten. Efter att ha fiskat av området ordentligt byter vi ställe.

Ytbetet känns inte rätt men jag fortsätter ändå. Det är ju det enda jag haft hugg på och det är lite gräs även på den nya platsen. Jag får flera hugg, men lyckas fortfarande inte kroka. Ett par av huggen är på riktigt nära håll och jag har alla förutsättningar att få fast fisken men lyckas inte. Kanske är det så att de bara går upp och puffar, synar den skramlande saken som sicksackar på ytan utan att vilja äta den. Eller så gör den runda och grova kroppen att krokarna inte får fäste, trots 3/0 och dubbla fjäderringar.

Till slut lyckas jag dock kroka en fisk som hugger i utkanten av natebältet. drillningen blir ingen utdragen historia, här gäller det att säkra fisken. Och upp dyker – en abborre!

Precis innan hade jag berättat för mina kombattanter att jag vid tidigare tillfällen fått flera borrar på det nämnda betet, något förvånande eftersom det är närmare två decimeter. Fisken väger 1070 gram, vilket jag förstått är en riktigt fin Ekolnborre. Känns dock lite orutinerat att klippa en fin abborre när vi tävlar i gädda, vilket jag får höra under resten av tävlingstiden.

Vi provar ett par till ställen men inget mer händer. Och efter att Tomas och jag utnyttjat det faktum att ingen sluttid riktigt bestämts måste vi ändå bryta. Det känns i det här genomblöta läget prioriterat att hinna med en bastu och pilsner före själva banketten och Leif är en värdig vinnare. När vi plockar ihop grejerna för att åka in slår han dessutom spiken i kistan genom att ta en fin abborre i fyrahektosklassen, vilket befäster hans position som årets vinnare. Abborren gör sig fint som förrätt innan vandringspriset Championatstrofén överlämnas.

//Nyllet

Tiokilos på hemmaplan

Äntligen kom den, Björnsitsgäddan över tio kilo! Det krävdes att vi gick tillbaks till rötterna, det vill säga packade trollingprylarna och åkte hem till Hälsingland, för att den första tian på tre år skulle landas.

Den gångna helgen (11-12 juni) spenderade Björnsits trollandes i en hälsingsk skogssjö. Jag kom till sjön vid 21.30-tiden fredagskvällen för att sjösätta, bygga det perfekta lägret på en ö, meditera och hitta känslan, vilken infann sig direkt då jag satt och spanade ut över sjön medan solen gick ner bakom de blånande bergen. Skärgården och fjällen i all ära, men det är nåt speciellt med Hälsinglands blånande berg och vackra insjöar. Åtminstone för en hälsing.

Aaahh - äntligen hemma!

Som tur var hade jag tagit myggen med i beräkningen vid valet av tältplats, trots att jag aldrig kunde inse hur mycket mygg det är i år. Det fullkomligt brummade i hela skogen så snart vinden la sig minsta lilla.

Hson dök upp efter midnatt då han firat sin gamle far färdigt (grattis i efterskott Örjan!) och vi spenderade en timme med att lägga upp planerna för fisket över en pilsner, eller bear som vi lite skämtsamt brukar säga i teamet. (Och nej, Björnsits dricker inte Björnebryg.)

Några timmar senare går reveljen och innan klockan slagit 05 befinner vi oss i Ockelbon, tuffande i 1,9 knop över en spegelblank sjöyta med alla spöna ute. Redan då är det varmt och vi börjar ana hur gassande det ska komma att bli.

Hson - pigg som en mört klockan 04.30.

Fisket går oerhört trögt. Med undantag för ett lunchbreak med pyttipanna och tupplurande och ett middagsbreak med marinerad fläskkotlett barbecuegrillad under lång tid med lövträdsspån, potatissallad och bjarne så gnetar vi hela dagen med bara enstaka ett- och tvåkilosgäddor som resultat. De två kontakter vi har med bättre fisk kommer på eftermiddagen med fem minuter emellan. Båda huggen kommer på dipsyspön och på exakt samma fläck. Det första hugget är mitt och jag känner direkt att det är en bra fisk. Allteftersom fajten fortgår växer förhoppningarna då den slåss som en riktig storfisk och tar lina i rusningar mot botten. Jag antar att jag måste haft onda aningar då jag vid ett par tillfällen under fajten klämmer ur mig att ”den här vill jag åtminstone se”. Men de får jag inte.

När jag får in så mycket lina att paravanen kommer upp till ytan för tredje gången gör fisken ännu en rusning och krokens fäste släpper. Tomt. Tomhet.

Hson meckar i ordning ett till spö med Dipsy diver och när vi kör över den plotterutmärkta platsen för hugget nästa gång brakar det till. Det är ett jättehugg men när Hson får spöet ur hållaren är fisken redan fri. Och så var det med det.

Det är typiskt att det var på Dipsyspöna som huggen kom, trots att vi körde dem på bara 5-6 meter, vilket andra beten också gick på. Men förmodligen fungerar själva paravanen som en attraktor och gör fisken nyfiken. Det vittnar inte minst de många hugg jag genom åren haft på själva Dipsyn om. Numer kör jag aldrig utan ståltafs till paravanen. Jag har dock aldrig gått så långt som att sätta krokar på den…
Efter misslyckandena hinner jag också med ett till, att krokas av en snipa. Det är skit man får ta när man handlandar snabba smågäddor och när det var minst fem år sedan senast så antar jag att det var dags… Och då är jag glad att det gick så oerhört smidigt! När kroken dras fast lossnar gäddan och ramlar tillbaks i vattnet. Kroken går in i ringfingret går ut en centimeter bredvid. Vis av tidigare erfarenheter förvarar jag alltid en kraftavbitare på en magnet på styrpulpeten så det var snabbt gjort att kapa hullingen, dra tillbaks kroken och sätta på ett plåster – utan att avvika från trollingrutten. Tre minuter senare var Westinaren i vattnet igen, lagom tills vi kom in i den heta zonen.

Vi gnetar på i värmen, badar ibland, gläder oss att det åtminstone blåser och peppar varandra med att vi fiskar skitbra, det är gäddorna som inte levererar. Vi testar olika teorier med små siklöjeliknande beten och wobblers och gummibeten stora som taxar. Men belöningen kommer inte förrän i elfte timmen, efter grillning av bratwurst och chorizo med bröd, och räksallad. Därtill grillar vi en abborre, just upptrollad av Hson.

Inför den sista timmen av fiske innan vi blir tvungna att bryta gör vi en rockad och byter del av sjön. Under färden blir de otroligt varma vindarna plötsligt kyliga, bara sådär. Vi ser också en molnfront som är på väg in och gillar läget skarpt. Ett omslag är precis vad vi väntat på, lite synd att det kommer så sent bara.

Då jag just satt ut grejerna och hällt upp en jättekopp kaffe brakar det till i mitt dipsyspö där jag fiskar en stor Jake-kopia. Ett riktigt panghugg. Jag kastar mig på spöet och Hson tar ratten efter att träffsäkert ha sparkat ut min kaffemugg. Sedan börjar min tuffaste kamp någonsin vid gäddtrolling. Gäddan rusar ordentligt flera gånger trots att jag är ”alaskahård” och jag hinner bli ordentligt nervös med gårdagens fajt i färskt minne. När gäddan kommer in till båten och jag ser att den sitter ytligt i en enda krok och börjar stöka runt på kort lina med dipsyn slängande förbereder jag mig mer eller mindre på att den är förlorad. Hson är dock säkerheten själv och lyfter in en lång och ryggbred gädda. Dock har den inte den rätta sidan för en megagädda.

Gäddan är 115 centimeter lång och vågens siffror pendlar 9 960, 9 990, 10 080 men stannar sen på… 10 020 gram! Äntligen är decimalerna med mig!

10 020 gram, 115 centimeter.

Väl hemma igen så får en förvånad Olle klä av sig och hoppa i sin badbalja som placerats i en Ikea-bag. Han vägs på samma våg till 9 920 gram och därmed är årets stora gäddfiskemål avklarat!

//Nyllet

Nytt inlägg från karpsängen

I söndags åkte jag upp till föräldrarna i Hudiksvall. Underhåll på bilen stod på schemat. Ett antal tusenlappar senare åkte jag hemåt på torsdagen för att jobba natt. När jag kommer ner till lyan i Stockholm packar jag den obligatoriska Icapåsen med mat och kläder som behövs för en slitsam natt i rikets tjänst. Som sista åtgärd innan jag åker kollar jag schemat för att se hur jag jobbar resten av veckan. Fuck! Upptäcker omgående att jag sett fel och inte alls jobbar torsdag natt utan fredag natt. Sitter ner och känner mig allmänt korkad! Jaha de e bara å göra de bästa av situationen och åka och fiska då! Lisa och vilddjuret är ju kvar i hudik så vad kan passa bättre? Raffsar ihop karpgrejerna å drar iväg. Kvällen blir extremt fin och jag kokar kaffe på spritköket och avnjuter en påse cheeseballs i solnedgången. Klockan 04.30 skriker det i larmet, en riktig screamer! Rusar ut och gör mothugg. Jag ser fisken i ytan på fel sida av ett näckrosbälte. Blir en riktig brottningmatch innan fisken ligger i håven. Ett tag trodde jag att jag skulle bli tvungen å bada. Fisken var extremt tung men det visade sig vara en 4 kilos spegel med några näckrosor och en stor gren. Nollan är i alla fall spräckt! Fisken tog på en methodfeeder rig med 4 maize bostad med cream banana. Bild kommer så småningom.

På återseende.

// hson

Nytt gäddårsbästa

I helgen var jag (Nyllet) med Kalle, Aron och Johan i Furusunds skärgård. Där bodde det en gädda på 9 350 gram som gillade eller ogillade – det är oklart – Zamtailar och ett nytt Björnsitsårsbästa på gädda var ett faktum.

9 350 gram, 115 cm.

För min del började fisket på lördag morgon. Grabbarna hade fiskat fredagen också med ganska gott resultat, åtminstone mängdmässigt och med två fina, en sjuplussare och en sexa, som välvilligt mms:ades under dagen. Allt för att hetsa den ende i gänget som tog sitt föräldraansvar.

När jag hittar grabbarna kursstabilt cruisande längs en vasskant i 0,3 knop har de redan knipit ett gäng mindre gäddor. Spinnerbaits är det man fått bäst på och jag lovar mig själv att ge betestypen en ärlig chans, då de aldrig riktigt fått ett genombrott i min båt, mer än som högoddsare på större djup under sommaren. Så blir det dock inte. Jag testar en del men får inte en enda snipa på skiten.

Efter en bra start med en tvåkilos som hugger hårt på min Zamtail ramlar det på med en hel del fisk för mig och Aron, som är den som tvingas lämna Johans I-pilotbestyckade Crescent för en ankarhalande tillvaro i fören på min båt. Det är dock bara mindre gäddor, innan lunch är vår toppfisk en oerhört smal sak i fyrakilosklassen som Aron tar. Johan i den andra båten får en femkilos på topp.

Lägerliv

Efter ett rejält lunchbreak med muurikkabrassad pytt sticker båda båtarna till en annan fjärd, där stora delar av startfältet från Trexgäddan ligger och nöter. Vi försöker mest hitta lediga vassruggar att fiska av men jag tycker alltid att fisket blir lidande när man konkurrerar med många andra båtar, både vad gäller planer som inte går att följa och själva känslan och fokus i fisket. Det är kanske därför jag aldrig ställt upp i en gäddtävling…

Efter ett par tröga timmar knäcker vi dock koden – som stavas Ace. Så snart Aron och jag monterar ett varsitt Ace-bete i tafsänden så börjar gäddorna ramla in, dock bara mindre med en varsin fyraplussare i topp. När Johan och Kalle kommer förbi berättar Johan om en riktigt stor följare som kom efter hans spinnare. En riktigt bredryggad gädda en bra bit över metern med rödfärgade fenor, som kom glidande genom vattnet för att förvinna in under båten utan att så mycket som göra en ansats till att stanna. Johan bedömer att den lätt kunnat vara uppåt tio pannor.
Lite lustigt var att när grabbarna testar stället igen dagen efter upprepas händelsen. Gäddan kommer efter igen men hugger inte, trots att Johan då vis av erfarenhet är med på noterna och ”figure eightar” i bästa jänkarstil. Fisken återkommer dock inte trots många betesbyten och nötande. Förmodligen kräver de erfarna stockholmsgäddorna trä-McTail numer.  Min egen storgäddkontakt kommer först senare och då under lite oordnade former.

After fish

Kvällen kommer, pilsner öppnas, brasan tänds igen och Kalle brassar kycklingfilé, klyftpärer, och grönsaker. Efter käket är Kalle, som fiskat som en robot hela dagen, fortfarande taggad. Jag kan också tänka mig att testa skymningsljuset medan Aron och Johan nöjer sig med att åka med, så vi tränger ihop oss i Johans båt. Johan fjärrkontrollmanövrerar på Kalles kommando och medan vi är på väg mot ett sund i full elmotorfart drar jag iväg ett kast rakt föröver. Invevningen blir blixtsnabb för att överhuvudtaget lyckas hålla kontakten med Zamtailen, men hugget känns tydligt. Johan trycker på ”holdknappen” men något går galet (oklart om det var tekniken eller handhavandet/promillen som var orsaken) och båten börjar snurra runt runt. Detta ställer till det lite i drillningen då båten är full av folk, men då jag är övertygad om att det är max en femkilos så bryr jag mig inte alltför mycket. Kampen blir ändå kort (det är det fina med att köra i hårt fiskade vatten, gäddorna återhämtar sig sällan mellan fajterna och stökar inte så mycket…) och det är först när jag ska lyfta upp gäddan som jag ser vilken stor skalle den har och känner tyngden (japp, jag fick landa den själv! Vilken guide…) När Aron sedan ropar 117 centimeter börjar jag hoppas på tioklubben.

Längden korrigeras sedan till 115 och vågen visar 9 350 gram. En riktigt fin fisk men där fångstupplevelsen inte riktigt blev optimal den här gången.

På söndagsmorgonen vaknar jag av att vinden sliter i tältduken. Aron och jag beslutar att stanna kvar i ”hemmafjärden” medan Crescentgrabbarna brassar till det ställe de hade den stora följaren. Fisket är dock trögt för alla, vi gnetar upp ett tiotal gäddor vardera i båtarna, bara små. Framåt eftermiddagen, efter korvgrillningen bryter vi då halva gänget har långt att åka.

Lite skämtsamt har jag sagt att jag ska ta en tyngre gädda än vad sonen Olle väger vid det specifika tillfället. 9 350 hade räckt för inte så länge sedan men förra veckans tiomånaderskotroll visade att jag praktiskt taget måste ta en tioklubbare för att lyckas. Eller så kör jag på längden istället…
//Nyllet

Rivstart av Johan

I helgen blir det skärgårdsfiske för undertecknad. En tvådagarskörning med tältning och hela konkaronen ihop med Forsapolarna Johan och Aron och Brommapolaren Kalle.
Grabbarna började fisket redan idag, fredag, medan jag ansluter på lördag morgon. Är rejält peppad och blev inte mindre sugen när Johan nyss skickade en bild på första fisken, en fin sjuplussare.

Johan rivstartar

Fisket har varit planerat sedan tidigt i vintras. Det vi inte tänkte på då var att Trexgäddan körs på lördagen i området, så det blir lite extra krydda att samsas med tävlingshetsiga Stockholmsfiskare...
Planerar dock själv att låta mindfulness prägla turen då det blir fint lägerhäng med muurikka-matlagning, pilsner, historier och planer.

//Nyllet